SLÄPA INTE PUNGEN I GRUSET

Var ute på landet med Tina och hennes föräldrar. En eftermiddag satt jag ute i trädgården med svärfar när han plötsligt började berätta – ytterst inlevelsefullt, hur familjens tax släpat pungen i gruset så länge att kulorna i princip börjat trilla ur.

Jag satte kaffet i halsen och höll på att trilla av stolen. Hade kanske inte väntat mig just det ämnesvalet såhär på en söndag i solen. Men svärfar var på berättarhumör och drog flinkt fram sin mobil. Vant bläddrade han i fotoalbumet. ”Vänta ska du få se!” sa han och tog fram sagda bilder.

Av ”misstag” (nyfiket pucko) fick jag se något som för alltid etsat sig fast på näthinnan. Jag ska inte avskräcka dig från att läsa vidare men låt mig säga såhär – om jycken hade våldtagit en brödrost så hade han sett friskare ut. Jag vände snabbt bort blicken.

Jag försäkrade svärfar om att jag inte behövde kika på hans alltför detaljerade, ytterst färgglada (och förvånansvärt närgångna) fotografier. Jag hade en hyggligt klar bild av det hela redan.

Han stoppade undan mobilen och berättade hur det hade gått till. Taxen hade fått upp ett spår och omedelbart satt nosen (och uppenbarligen pungen) i marken och givit sig iväg för att spåra. Hundar liksom ”niger” eller sjunker ned när de spårar. Därför kan familjejuvelerna släpa i marken på en ras som taxar.

”De blir så förblindade av spåret att de får tunnelseende och bara fokuserar på att spåra. De blir nästan hypnotiserade!” förklarade han. ”Såpass att de inte ens känner… att de släpar pungen över stock och sten en hel dag!”.

Ofrivilligt knep jag ihop benen och grimaserade när jag tänkte på resultatet av taxens beteende. Att vara så förblindad, så hypnotiserad av något att man inte känner att ens ädlaste delar släpas runt, dunkas i och studsar omkring bland grenar, kvistar, snår och stockar i skogen. Att vara så bortkopplad att man inte känner den nivån av fysisk smärta. Inte märker när det käraste och känsligaste man har… lider så illa.

Vi satt en stund i solen utan att säga något och plötsligt slog det mig – det är ju precis det vi människor gör i vårt sökande efter bekräftelse och beundran. I vår jakt på pengar, framgång, uppmärksamhet och andra människors gillande blir vi som hypnotiserade. Vi får tunnelseende och glömmer bort allt annat omkring oss – vår hälsa, våra vänner, relationer och t om våra barn. Det käraste och känsligaste vi har.

År efter år följer vi det ”spår” som vi har fått upp – och år efter år släpar vi våra själar i gruset. Över stock och sten.

Utan att märka vad vi gör mot oss själva… eller vår omgivning.

Många av oss säger att barnen är det viktigaste i våra liv. Trots det ägnar vi kanske mer tid åt jobbet (framgången) – än åt dem.

Ändå kanske Facebook och andra sociala medier upptar mer av din uppmärksamhet – än de omkring dig som betyder mest.

Vare sig det är dina barn, dina närmaste vänner, din familj.

Ändå kanske du väljer att tillbringa mer tid framför tv-sporten än att sitta ned och bara prata med dem. Höra hur deras dag har varit.

Vi kan utan problem arbeta halvt ihjäl oss i vår jakt på andras respekt och beundran. Vi säger att vi gör det för våra barn, för våra familjer. Men allt som de vill – egentligen, är att vi tillbringar mer tid med dem.

Men det örat vill vi inte lyssna på. Vi har fått upp ett spår. Vi är förblindande.

Kanske jag fokuserar överdrivet på min kropp. Allt annat blir sekundärt. Fokus ligger på träning och kost.

Eller tvärtom – jag kanske går omkring och lider över den. Inte för att jag tänker göra något åt det – men för att få ha något att hänga upp mitt liv på – ett tokdåligt samvete.

Kanske man har så fullt upp med att älta sitt förflutna, att all kraft och fokus läggs på att hata folk för gamla oförrätter.

Kanske att man bara vill få skylla smärtan på någon annan. Slippa ta tag i det själv. Fly.

Kanske att man känner sig tvungen att vara duktig. Prestera.

Kanske att du hoppas kunna blända omvärlden med dina leksaker och dina framgångar. Blända, förblinda. Och dölja vem du verkligen är. Hur du verkligen är. Och vad du verkligen vill.

Jobb, shopping, träning, lådvin. Att alltid vara alla andra till lags. Att leva upp till föräldrarnas förväntningar och krav. Alltid uppkopplad, upptagen, pillandes på mobilen. Alla släpar vi våra själar i gruset – på ett eller annat sätt.

Exemplen är lika många som det finns förblindade vuxna – det är bara att välja ett ”spår” – för jag lovar, det finns ett ”spår” för oss alla. Alla knarkar vi något. Alla är vi mer eller mindre förblindade av något. Något som vi tror så hårt på att vi är beredda att dö för det. Övertygelsen om att din lycka finns där ute någonstans. I shopping, prestation, rikedom eller t om drama. Hur många knarkar inte drama?

Och hela tiden finns lyckan mitt framför snoken på dig! Inte i pryttlarna, ryktet och kroppen utan i dig själv. Du vet det. Och jag vet det. Innerst inne vet vi båda att det är så. Men låt oss se var vi är om en vecka från nu. Har vi fallit tillbaka i bekräftelsens hungriga käftar? Ivrigt pillande på våra mobiler. Jagande, jagande. Se mig. Hör mig. Respektera mig.

Och mitt svar till dig är – Absolut min vän. Jag lovar. Jag ska göra allt det där. Så snart du gör det med dig själv. Jag lovar att se dig. Höra och respektera dig så snart du ser, hör och respekterar dig själv. För hur mycket jag än gör det så biter det inte så länge du själv inte tycker att du är värd det.

Jag kan stirra mig blind på dig. Lyssna tills öronen trillar av och respektera dig gudomligt. Du skulle ändå inte märka det. Det skulle bara rinna igenom dig.

”All världens hav kan inte fylla en hink som är full med hål.”

Vill du verkligen höja din självkänsla? Börja med att sluta bry dig så in i h-e om vad alla andra tycker och tänker och börja fokusera lite på dig själv. Se dig själv – som du verkligen är. Hör dig själv – följ dina drömmar. Och respektera dig själv! För om du inte kan det – hur ska någon annan?

Frågan är inte om du släpar pungen i gruset. Frågan är inte heller hur länge du har gjort det utan hur länge till du tänker låta det fortgå?

Hälsningar

Raymond

Epilog

Jag blundade, lutade huvudet bakåt och kände solen värma mitt ansikte. Svärfar rotade fram sin mobil igen och frågade glatt ”Säkert att du inte vill se?”.

”Absolut. Helt säker!” svarade jag och knep instinktivt ihop benen lite till.

Jag behöver inte se det i färg för att förstå att jag aldrig mer vill släpa min själ i gruset. Aldrig mer.

Om du gillade inlägget – klicka på GILLA här nedan!