1998 skulle jag hålla ett tal inför närmare 15 000 personer på Trafalgar Square i London. Den chilenske diktatorn Augusto Pinochet satt i husarrest och Spanien krävde att han skulle lämnas ut för att ställas inför domstol i Spanien. Förfrågan om att jag skulle säga något hade jag fått bara någon halvtimme innan så jag hade inte hunnit förbereda något tal. 15 000 personer, internationell press och all världens tv-kameror väntade tyst när jag med långsamma steg tog mig upp på scenen. Jag hade inte en susning om vad jag skulle säga, inte den blekaste aning.
När jag klev upp på det första trappsteget kände jag hur nervositeten nästan förlamade mina ben. Munnen torkade ut och hjärnan överbelastades med en miljon tankar kring det som pågick. Alla åhörarna, tidningar, tv.
På andra trappsteget for ett illamående genom min kropp och jag var säker på att jag skulle kräkas där och då. På det tredje trappsteget hörde jag en röst inom mig som sa: ”Det viktiga är budskapet – inte du!” På det fjärde trappsteget hade illamåendet försvunnit och hjärnan samlat sig.
När jag steg fram till mikrofonen började jag inte ens tala på en gång utan tog mig tid att se på folkhavet först. Sedan talade jag – från hjärtat.
Vad jag lärde mig den dagen var att vi människor har en förmåga att sätta oss i fokus för allt. Det handlar om mig, mig, mig. Vad folk ska tycka om mig. Vad de ska säga om mig. Hur de ska uppfatta det jag gör. Mig, mig, mig. Så när jag kliver upp på en scen och har mig själv i fokus är det inte så konstigt om jag håller på att kräkas av nervositet. För minsta felsteg, felsägning eller fadäs innebär en smärre katastrof för mig och mitt ego.
Men när jag fokuserar på vad det verkligen handlar om – budskapet – så försvinner all min oro för hur omvärlden ska uppfatta mig. Budskapet i denna fråga handlade om att ställa en man som var skyldig för tusentals avrättningar och hundra tusentals fall av tortyr inför rätta.
Mannen som låtit tortera min far till döds. Med hjälp av läkare höll de pappa vid liv i 11 dagar medan de brände honom med eldkastare för att sedan slutligen skjuta honom till döds. Och det budskapet mina vänner är aningen viktigare än hur jag ser ut, hur jag för mig och hur omvärlden uppfattar mig.
Mitt ”varför”, mitt syfte denna dag var att ge min pappa en röst och det övervann all form av personlig fåfänga. För det är bara fåfängan som får mig att bli nervös när jag ska tala inför andra. Det är bara min fåfänga som torkar ut munnen och får mina ben att skälva.
Och min fåfänga är bara en spegling av mitt äggskalstunna ego.
Mitt ”varför”, mitt syfte – är den drivkraft som får mig att trotsa alla ”röster” i huvudet som säger; ”Jag orkar inte. Jag är för trött. Det är för kallt. Det är för svårt. Det är jobbigt. Det är läskigt. En annan gång. Senare..”
Mitt ”varför” är motorn som driver mig framåt när jag annars hade lagt av, givit upp. Mitt ”varför” tillåter mig att sticka ut när mitt ego bara vill passa in.
Om jag går upp på en scen och är i kontakt med mitt ”varför” så är det ingen som bryr sig (eller ens märker) om jag glömmer orden, snubblar eller på annat sätt ”gör bort mig”.
Om jag kliver in i en thaiboxningsring och har kontakt med mitt syfte så spelar det ingen som helst roll om jag får stryk eller ”förlorar” matchen. För jag gav mitt allt och jag gjorde det för min skull. Jag kan alltså inte ”förlora” – vad domarna än säger. Hur knockad jag än blir.
På samma sätt är det tragiskt att se vuxna män gråta när de förlorar finalen i fotbolls VM. De gråter för att de förlorade finalen med ett mål. De kom till final i världens största sport. De har kommit längre än de någonsin vågat drömma om när de sparkade på en tomburk på en bakgata i något nedgånget bostadsområde. De tjänar mer pengar än de ens trodde existerade, lever på det de älskar att göra och hyllas vart de än går. Men de gråter när de kommer tvåa i världen. Då kära läsare – då är man inte i kontakt med sitt syfte med sitt ”varför”.
Vilket är ditt syfte med det du gör? Vilket är ditt ”varför”? Känn efter och försök att komma i kontakt med det. För det besitter en makalös kraft och en nästintill obegränsad energi. En kraft och en energi som kan ta dig precis så långt som du önskar.
Och beträffande att vinna eller förlora – kan jag verkligen vinna om någon annan förlorar? Mer om det i nästa nyhetsbrev.