LIVET ÄR SÅ SKÖRT… eller?

Läste en insändare i en kvällstidning häromdagen där skribenten poängterade följande; ”Livet är så skört!”

Detta påstående har jag stött på många gånger och det upprepas så ofta att det nästan blivit en sanning. Speciellt när vi själva eller människor omkring oss drabbas av sjukdomar och olyckor verkar vi vakna till och nicka instämmande – ”Livet är så skört”.

Men… är det verkligen det?

När jag ser tillbaka på mina 47 år på denna jord ser jag snarare uttryck för det motsatta. Livet är en tuff jäkel som verkar stå ut med bra mycket dumheter.

När jag tänker på allt skit jag utsatt mig själv för blir jag minst sagt förvånad. Förvånad över att jag fortfarande står och går. Med tanke på mängden droger och gifter som jag har hällt, rökt, knaprat och snortat in i denna stackars kropp finns inget som tyder på att livet är speciellt skört. Jag skulle vilja påstå att livet står ut med bra mycket skit!

Alkohol och andra droger är dessutom bara en liten del av de livsfarliga saker om jag utsätter min kropp för.

All skräpmat med mjöl och socker som huvudsakliga ingredienser som jag tryckt i mig genom åren. All pasta, godis och snabbmat på stan. Färgglada, gummiaktiga saker som bara består av socker, konserveringsmedel och färgämnen – även kallat godis. Ett liv fyllt av McDonalds, Coca-Cola och mumsiga transfetter.

För att inte tala om allt besprutat skit som kroppen fått utstå – vindruvor, bananer, paprika, mm mm. Och detta är sådant som jag vet om. Som jag har en liten, liten aning om.

Hur mycket mer skräp har denna stackars kropp fått uthärda, processa och rensa? Jag bara undrar.

Självsvält, rökning, övervikt, snus, kaffe, motionsbrist.

Vilka makalösa skapelser våra kroppar är egentligen! Holy shit! Bara jag tänker på det blir jag varm inombords av tacksamhet.

Om man ovanpå allt detta lägger 30 år av stress, ilska och oro  – ja, då går jag nästan ned på knä i ren ödmjukhet.

Negativa tankar, självsabotage, självförminskande och förtryckta känslor. Prestationsångest, självmedicinering och gnagande mörka tankar om andra.

Övertygelse om att allt går åt skogen vilken dag som helst, att jag inte förtjänar framgång eller lycka och ännu mer stress på det.

Rädslan för att min omvärld en dag ska avslöja mig som en enda stor bluff.

Ilskan över att inte ha följt mitt hjärta i livet.

Oron över att jag en dag inte ska ha något att oroa mig för.

Allt detta gnagandes inombords – 24/7

Då infinner sig en ödmjukhet och en tacksamhet för det liv, den kropp som stått ut med alla mina dumheter under alla dessa år. Som agerat soptunna och avfallshög åt mina svagheter och lustar utan att någonsin klaga.

Är livet så skört egentligen? Eller har vi bara blivit förbaskat bra på att långsamt ta livet av oss själva  under en enda utdragen process? En process som en del kallar för att vara vid liv.

Livet är inte skört och livet vill inte jävlas med mig. Det är bara jag som fått för mig det. Livet är en tuff rackare som vill mig väl.

Och min uppgift är sluta att bara vara vid liv och istället börja leva.

Glad sommar på dig!

Dela gärna om du gillar!