FRITT FALL – BAD BOYS & SMÄRTKROPP

Varje sommar åker jag Fritt Fall på Gröna Lund tillsammans med min dotter Isabelle. Jag fullkomligt hatar det – men jag gör det ändå. Jag kan liksom inte låta bli. För det lockar, det kittlar. Jag hatar det men dras till det. Så jag gör det – av egen fri vilja.

Redan i kön till attraktionen börjar jag bli nervös. När vi väl sätter oss börjar jag svära tyst för mig själv. På vägen upp är svordomarna inte så tysta längre. När vi sitter på toppen, högt över marken och ser ut över Stockholm skyller jag allt på min dotter. Jag talar om att göra henne arvlös, utegångsförbud och allt jag kan komma på. Hon bara skrattar åt mig. Själv darrar och svettas jag. Jag hatar det, jag älskar det. Jag dras till det fast jag egentligen inte vill.

Under ett par sekunder är mina svordomar över att min dotter ”lurat” med mig på denna avskyvärda attraktion det enda som hörs långt där uppe där vi sitter. Plötsligt hörs ett ljudligt KLICK och låset som håller oss 80 (!) meter ovanför marken släpper sitt grepp och vi faller. Fritt. Därav namnet Fritt Fall. Ett samband man kan klura ut redan i kön, på marken 80 meter längre ned.

Det finns ingen i världen att skylla på när jag faller… fritt… mot marken. Inte ens mina skrik hörs. Vi faller så fort att vi åker ifrån mina skrik. I just den stunden hatar jag det mer än något annat på jorden – men jag gör det ändå. Varje år. Det finns något i dödsångesten som jag tydligen går igång på.

När vi väl nått marken och mina skrik gör oss sällskap någon sekund senare stiger jag med darrande ben ur sitsen, försöker dra ned kalsongerna som åkt upp en bit och LOVAR att adrig mer sätta mig i den där saken igen. ALDRIG!

Men jag vet, Isabelle vet och alla andra i familjen vet att nästa år sitter jag där igen och svär och skyller allt på Isabelle. Varför? Varför utsätter jag mig för det?

För ett par år sedan var jag säker på att det var för att utmana mig själv och ”växa” genom att utsätta mig för sådant som jag absolut inte ville göra. Att kliva utanför min egen komfortzon och allt det där.

Men jag inser nu att jag gör det av samma anledning som ”din väninna” (se förra nyhetsmailet) jämt och ständigt faller för killar som hon absolut inte borde falla för. Av samma anleding som en snäll och juste kille för henne är lika ointressant och ospännande som Nyckelpigan eller gunghästarna på Grönan är för mig. Det handlar om att göda den egna smärtkroppen.

Den där kittlingen, osäkerheten, spänningen. Det lite farliga, utmanande och berusande.

    ”Å hej vad det går…”

     Känns din nya kille så här spännande?

     Då kanske han är rätt.

Det finns nämligen en del inom oss som går igång på smärta och lidande. Det finns en del inom oss som känner igen tidigare trauman i livet och som på något underligt sätt känner sig hemma och trygg där.

Tänk efter, känn efter. Visst kan du också minnas tilfällen då du mer eller mindre medvetet utsatt dig själv för någon form av smärta eller ”lidande”? Alltifrån partners som du VET kommer att skapa dramatik i ditt liv till stenhård träning på gymmet som övergår allt mänskligt förstånd. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att det t om finns en missbrukargrupp som knarkar dramatik. Jag vet – för jag har personligen fått coacha ett flertal privat.

Och det är som vilket annat beroende so helst – man är fast i dess klor och mår dåligt av sitt eget beteende – men man kan ändå inte låta bli.

Om du tänker efter så kan du nog se att det finns människor i ditt liv som alltid verkar ha någon for av drama på gång i sina liv. Alltid! Kanske du själv?

Att göda smärtkroppen är givetvis inte den enda anledningen till att man ständigt och jämt väljer partners som kommer med ”100%-drama-garanti”. Kvinnan som hela sin barndom försökte ”fixa” sin alkoholiserade, trasiga pappa kommer alltid att söka nya objekt att jobba med ”Gör om – gör rätt!”. Fixa männen omkring dig.

Mannen med låg självkänsla kommer aldrig att förstå att han faktiskt förtjänar ett lugnt, harmoniskt och lyckligt förhållande.

En ”halv” person kommer aldrig att lyckas attrahera en ”hel” person (se nyhetsbrev om att inte REA bort sig sjäv) och kommer därför alltid att hänga med personer som är minst lika vilse som dom sjäva.

Exemplen fortsätter och fortsätter – men det var just det där med att göda sin smärtkropp som jag ville fokusera på i detta nyhetsbrev. För om du blir MEDVETEN om ditt beteende kan du också förändra det. Den som äger problemet äger också lösningen!

Och då krävs att du sjäv ser ditt eget missbruk och inte blundar för det. ”Mähh… Jag har alltid dragits till bad-boys” kanske  kvinnan hävdar. No shit Sherlock. Det gör det väl inte bra för det. Se problemet, se missbruket och var MEDVETEN om det. Det är första steget till att förändra dig själv, ditt beteende och ditt liv – MEDVETENHET.

Din partner talar till dig på exakt samma sätt som du själv talar till dig själv – inne i ditt huvud. Din partner ger bara dina egna tankar en röst. Så vill du veta hur du talar till dig själv? Lyssna på hur din partner tilltalar dig. Vill du veta hur din nyfunna kärlek kommer att tilltala dig om ett par månader? Lyssna till hur du talar till dig sjäv i ditt huvud. Dessa går liksom hand i hand – en spegling av varandra helt enkelt.

Så hur slutar jag göda min smärtkropp?
1. Bli medveten om ditt beteende.
2. Iaktta medvetet när det sker, utan att döma.
Resten sköter sig självt bara du ger det lite tid.

(du kan ju alltid gå någon av mina kurser om du vill ha snabbare resultat… bara sådär i förbigående… typ)

Jag önskar dig en riktigt, riktigt bra helg!

VAR DET OK INLÄGG? VAR INTE BLYG FÖR ATT GILLA OCH DELA!