Iakttagelser från Chiang Mai, Thailand

Satt vid poolen igår med Tina och tittade med fånigt leende på en liten flicka som badade. Flickan kan inte ha varit mer än ett par år gammal och hon tjöt av lycka över i princip allt som hände. Hennes mamma kastade en boll – flickan stultade runt och försökte fånga den. Mamman plaskade i poolen – flickan höll på att svimma av glädje.

Hennes blöjor hade sugit upp ett par liter poolvatten och hängde som en stor klump mellan hennes ben. Men det var verkligen inget som störde henne. Världen var en enda stor lekplats och hon hade så mycket att upptäcka att ett par hängande blöjor inte kunde tillåtas vara ett hinder.

Så där satt vi, med fåniga leenden och huvudet på sné och bedårades av hur den lilla flickan överväldigades – för minsta lilla sak. Allt var nytt. Allt var ett äventyr. Allt var kul, intressant och spännande.

Jag och Tina såg på varandra och log. Gud så gulligt! Så bedårande, oskyldigt och… ja, gulligt.

Tänk så mycket hon har att upptäcka. Allt som väntar henne. En hel värld som ligger för hennes fötter, redo att upptäckas, njutas och omfamnas. Ja, tänk…

Så där satt vi – två vuxna som sett, hört och lärt så mycket av livet, av världen och liksom ”klappade” den lilla flickan på huvudet. Fyllda av erfarenheter, kunskap och insikter kunde vi glädjas åt flickans stundande resa i livet.

Och någonstans ovanför oss – runtomkring oss – satt livet och betraktade oss två med fånigt leende. Med huvudet på sné iakttog universum oss två och bedårades av hur vi skylde våra kroppar med små lustiga tygstycken som inte gjorde annat än sög upp poolvatten och som vi kallade för badkläder. Otroligt sött!

Livet och universum iakttog oss och utbrast ”Gud så gulligt. De har hela livet framför sig och en hel värld att upptäcka!”

Jag vet att detta hände  – för jag kände hur någon eller något klappade mig på huvudet. Och jag förstod att jag de facto inte vet eller kan något egentligen. Jag insåg att jag sett en försvinnande liten del av världen, förstått en mikroskopisk del av allt som finns att förstå och upplevt… Ja, vad har jag upplevt, egentligen?

Det senaste året har jag för första gången i mitt liv upplevt tacksamhet vid några tillfällen. Då menar jag riktig, genuin tacksamhet som kittlades i hela kroppen. Inte tacksamhet  över något speciellt utan tacksamhet för livet i stort.

Det senaste året har jag för första gången i mitt liv fått en glimt av vad riktig kärlek betyder. Kärlek till mina barn, till Tina och till mig själv.

Det senaste året har jag nuddat vid sårbarhet och insett hur jäkla rock’n’roll det är.

Och då är jag ändå 46 år. Så jag känner klappen på mitt huvud, lägger huvudet på sné och ler lite fånigt åt mig själv. För jag är den där lilla flickan.

P.S. Kolla filmsnutten med den lilla flickan som upplever regnet för första gången. 

Klicka gärna på GILLA här nedan!