Vad är manligt?

Vad är det att vara man? Vad är manligt? Att bita ihop, kämpa, streta. Att vara hård, tuff och osårbar. Att visa sig stark i alla lägen, att vinna och att aldrig visa känslor. Är det verkligen det som är att vara manlig eller är det bara en bild som omvärlden skapat och prånglat på mig? En bild som jag ärvt av tidigare generationer?

Någonstans, någon gång blev jag sårad. Sviken av en vuxenvärld som var för upptagen med att försöka nå sina ständigt framflyttade mål för att orka lyssna eller ens bry sig. En vuxenvärld som ärvt sina illusioner av tidigare generationer.

Någonstans, någon gång blev jag hård. Inuti. Jag stängde av och ingick ett avtal med mig själv – lita aldrig på andra, du blir bara sviken. Ett avtal som jag krampaktigt hedrat fram till vuxen ålder. Ett avtal som lett till ett liv utan egentliga känslor. Jag slapp gråt och att bli sårad men på bekostnad av glädje och kärlek. Riktig glädje och riktig kärlek.

Jag förstår nu att man inte kan döva känslor selektivt. Jag kan inte stänga av sorg utan att samtidigt stänga av glädje. När man stänger av så stänger man av – över hela spektrat av känslor. Den insikten fick mig att vilja bryta mitt gamla avtal. Jag har barn och människor omkring mig som jag verkligen älskar – men jag kan inte visa det. Jag vet inte hur man gör. Jag vet inte om jag vågar.

En dag kom jag i kontakt med ordet sårbarhet. Att våga vara sårbar inför andra. Med allt vad det innebär i risk för att bli sårad men samtidigt med löftet om att få uppleva verklig glädje.

Och jag förstår nu att det är det som är att vara man. Att våga vara sårbar. Det är det som är att vara människa, man som kvinna. Att våga säga ”jag älskar dig” utan att veta vad du får för svar. Att våga lita på någon med risk för att bli sviken. Jag vet att jag vill ha det, att jag vill dit.

Kära läsare, känn efter själv. Hur sårbar vågar du vara? Dövar du dina rädslor, flyr du din smärta? Om du gör det så kom ihåg att du samtidigt dövar och flyr från dess motpoler – kärlek och glädje.